Akt I

I tysta regimer har tingen en särställning.

När ord och tankar isoleras inom en människa delar hon fortsatt saker med dem som lever omkring. Människorna kryper upp i dem med sina sanningar. Man lyssnar mer med ögonen än med öronen.

Där rör man sig en aning mer obesvärat än i språket självt, även om förklädnaden – ord i ting – är avslöjande tunn.